Min första resa med Freija blev på ett slagfält. Det låter ju rätt brutalt men slaget var över och vi rörde oss snabbt, lätt och med en styrka jag inte känt på länge. Allt var dolt i dimma ändå rörde vi oss med lätthet över fältet.
Det är dags för mig att lägga ner svärdet och sänka skölden. Jag är inte längre sårbar i mina förmågor. Jag ska öppna upp och känna fullt ut.
Jag står upp i min kraft, kan dra mina gränser utan svärd och sköld som skydd. Jag känner att Freijas kraft är min.
Jag drar upp kraften av styrka och läkning ur moder jord genom att sänka ner mina rötter i hennes mylla. Jag ser hör och känner med tydlig skärpa. Jag tvivlar inte.
Tiden är här, när andras tycken och tänkande inte påverkar och styr.
Mitt mantra framöver blir. ”Jag tillåter mej själv att göra saker som är bra för mig, även om det upprör andra.”
Abrakadabra 